Något säger mig att när naturen förlorar sin färg så förlorar den också sin charm. Det är något som ständigt påverkar mig.

Tiden, känslan och den helt övertygande idén om att jakten förenar. Men jakten tar också. Inte helt unikt utifrån sin formulering. Men det jag åsyftar är tiden. Var sak har sin tid som bekant och den tiden kommer aldrig igen.

I en blomstrande tid som nu, är jakten kanske inte riktigt här. Koltrasten har som utlovat och sedan en längre tid tillbaka aviserat sin ankomst, och när denna kulturbärare tar sin flykt igen är jakten här. Deras kyliga vingslag bär fram kommande tradition i jägarland.

Tillsammans med gässen’s skarpa formation över himlen så kan man också höra deras långsamma rop om ett adjö. Ett adjö för dem är ett närmande för oss jägare. Välkommen jakt.

Åter visar korpen upp sin stilfulla luftpiruett, kraxande över blanka sjöar för att slå sig ner och bilda siluett i någon högt belägen krona. Deras skarpa blick undgår inte tiden. Jaktens uttag får snart besök. Det är något visst med kontrasten svart och vit. Den är enkel att förstå men svår att se.
Sommardräkt blir transparent med miljön omkring. Djuren tar hjälp av tusentals år av evolution. Vi, till skillnad från dem, har svårt att handskas med detta tydliga avsteg från det normala. Det som innan var så tydligt att upptäcka, är nu dolt i skuggor av den vildmark som förenar och omgärdar oss.

Jag försöker komma iordning, försöker hinna med alla förberedelser, komma ikapp. Jag vandrar omkring, tolkar signaler. Jag försöker läsa naturen. Jag kommer vara redo. Jag är säker på det. När naturen bleknar kommer jag måla om den. Precis som den var. Precis som jag vill ha den. I jakten som liknas den palett vi helst målar ifrån. Kanske stannar tiden upp, jag antar utmaningen. Jaktens colluseum, en skådeplats, ett slagfält. En stilla tid.

Skjut när det bjuds

/Kristofer Magnusson