Jag gillar dom gemensamma jakterna och uppskattar mycket alla nya relationer det ger. Men jag är ändå mer av en ensamjägare, ihop med hunden eller ett fåtal personer.

Ensam i skogen kräver mer av en själv. Man har ingen som kan koppla hund när det drar iväg, alldeles för långt från marken och en större väg kanske blir ett orosmoment. Man får flåsa lite extra när man tar reda på viltet och man har definitivt en större utmaning att lägga ner ett vilt utan en enda passkytt.

Vet inte om det är just det som lockar mig, att det är bara jag och hunden som skall ”lyckas” tillsammans.

Jag valde min rubrik. Styrkan att vara två

Även om jag gillar att vara själv så är det guld värt att ha en jaktvän vid sin sida.

Karin, Christian och Sophie är några av mina vänner som stått där vid min sida i eftersök, skyddsjakter och hundträning och dem delar jag mina bästa jaktminnen ihop med även fast vi många gånger lämnat skogen med tomma händer.

För inte alls länge sen hade jag uppdraget att vara eftersöksjägare på en jakt. Sophie följde med mig och jag spårade med Astrid. Påskjuten gris sökte vi efter, allt var ganska odramatiskt spårade en längre bit och när Astrid lyfte upp huvudet och vindade reste sig ett vildsvin.

Skjut! Sa jag till Sophie och i blixtsnabb reaktion skjuter Sophie det skadade djuret som hade ett trasigt framben.

Nästa eftersök den dagen är ytterligare ett vildsvin, som det varit hundar efter under jakten. Väljer att börja vid skottplatsen. Vi spårar och jag märkte av på hunden att vi var nära i ett tätare område, jag släpper.

Men skallen kommer inte utan ser Astrid springa vidare genom den äldre skogen.

Nu var jag för het, tänkte jag och tar upp pejlen.

Pejlen har ingen hund på displayen, pejlen är inte på. Ny mark, nytt jaktlag, ansvar för eftersök och en hund utan pejlen på i skogen, som inte kommer tillbaka.

Jag blir arg på mig själv. Går i tystnad och bestämt mig för att handspåra denna grisen om det så ska ta dygn.

Sophie min fina vän går med glatt humör och säger blod, blod vid min sida. Vi byts om att gå först. Nu är det fantastiskt att vara två! Sen är Sophie norsk också, så att höra hennes svorska när vi letar gör mig på ännu bättre humör. Vi handspårade nästan 800 meter då vi får ett samtal från jaktledaren att de hör hunden och det är bakom en höjd ca 200 meter.

Vi forsätter handspåra som två människor med gråhundsvans tills vi hör skallen.

En chans nu, tänkte jag, stöter vi iväg detta har vi jobb! Jag smyger in med Sophie bakom mig. Astrid skäller vid en rotvälta, hon ser mig och tar ett snabbt varv och knuffar till mig.

Hon undrar nog varför det tagit sådan tid tänker jag och grimaserar förlåt till hunden som far in på ståndet igen.

Grisen reser sig och Astrid ger mig fritt läge och jag kommer till avslut på vildsvinet som har en skottskada på bakbenet!

Lycka, äntligen och tusen tack Sophie, för att du var med mig.

Styrkan av att vara två!