Det är höst, en tidig gryning och en omvriden distinkt vind från norr. Hundens sträckta hals och pendlande näsborrar ger en föraning om vad som ligger dolt bakom trädlinjen. Styva öron vrids och nogräknad riktning tas. Vildmarken avslöjar sin position. Koppel stryks, hand om hals förs sakta undan. En jägare är lös. Jakten är igång. 

Nattfruset ris knastrar lätt under dynor. Med känsliga -vägledande sinne försvinner ens vän. Utom synhåll, utom räckhåll. En blick mot skyn där viskande talltoppar gungar, det är sånär som tyst, bara nordanvind som spelar mellan lätta barr. Tiden står still. I fjärran hörs orrspel i avklädd asp. Några frusna lingon ger uttryck för höstens grepp. Det är lätt att andas nu. Ett kliv upp på en uråldrig och överväxt handhuggen stubbe, delar till en gammal fäbodvall hämtades sannolikt här. Vilka var de? De som kämpat just vid denna mark. Om man lyssnar kanske man får svar. 

Naturen är skiljespelare, inte motståndare.  Naturen står på neutral mark. Den som läser försiktigt förstår också ett helt sammanhang. Instinkter, nedärvda under generationer, svåra att överlista. Djuren, tränade att undkomma. 

Jägaren, tränad att överlista. Kombinationen kallas jakt. En kultur och fanbärare för kulturhistoriska vingslag över svenska skogar.

Så vill jag beskriva jakten från mitt sätt att se och leva i den. Jag kan inte välja den känslan. Min upplevelse är sådan. Ibland möter vildmarken mig med öppna armar. Ibland är den svårgenomtränglig. Precis som livet i stort. Många gånger har jag lämnat med tomma händer, men aldrig ett tomt sinne, aldrig har tiden varit bortkastad. Tvärtom. Ofta har naturen lärt mig något, lärt mig att vara mer förberedd, mer noggrann inför morgondagen. Jag är ödmjuk inför situationen, ödmjuk att få röra mig fritt, både i naturen och i sinnet. Tiden räknas, men aldrig baklänges. Tidszoner som fyller mer än sekunder och minuter. 

För mig är livet inom jakten en sekvens av händelser. Sällan ser jag bakåt, jag lever i nuet. Jag strävar framåt och saknar aldrig tiden som varit. 

Jag har slutat att försöka överbevisa människor omkring mig. Individer som har svårt att ta till sig vad jag känner. Motstånd till livet som ger mig frihet kan inte överbevisas. Antingen har man egenskapen, eller så har man den inte. Jakt kan aldrig påtvingas, bara upplevas. Har man öppet sinne för den tillvaron, då förstår man också det själsliga med jakten. Det är inget religiöst över det, bara samklang med vildmarken. När man rör sig igenom jakten är det som att titta på en sten i en fors. Vattnet far förbi men stenar ligger kvar. Tiden står still, trots att livet rör sig. Man lever livet men räknar inte tiden. Det är så jag ser på mitt jägarliv. 

/Kristofer Magnusson