Så äntligen kom tiden, den där tiden när man har möjlighet att koppla bort omvärlden och ägna sig åt sådant bara en jägarsjäl förstår. Dagen hade fattats mig. Äntligen skulle jag få tid för egen ripjakt i våra fjäll. Jag har inte varit Ljungdalen sedan oktober, och då var det fortfarande barmark. Nu låg snön djup och det var tid för jakt, jakt efter ripa i vinterskrud.

Termometern visade -21 grader när vi gav oss ut över fjällvärlden som omgavs av en blodröd himmel, omfamnad av gnistande snö. Kylan bet tag i våra kinder. Vår natur kan verkligen visa sig ur sitt vackraste fång, samtidigt som den påminner oss om sin styrka.

Jag fick trevligt följe den här dagen av min man Roger och svägerska Erika. Pudersnön låg tjock i sluttningar så vi fick kämpa en del innan vi kom högre upp där sjön låtit snön packats ihop något och där jakten är som bäst.

Mina hundar, Wixen, Shiva och Minerva var lika förväntansfulla som vi över hur dagen skulle komma att ta sig i uttryck. Under vår färd kunde vi se hur fjällripan dansat och ristat in sin närvaro i snön.

Shiva fann fågel i sitt första släpp. Minerva som också var ute på sök sekunderade fint och på bra avstånd från Shiva.
Kikarspaning mot fjällvärlden och jag får syn på en ripa som satt ensam intill en fjällbjörk, cirka 50 meter bort och 15 meter från Shiva. Jag hade för dagen valt att ta mitt salongsgevär, då krävs det lite förberedelser innan man erbjuds skottchans.

När jag fått fram mitt magasin ur fickan och laddat försökte jag få ett bra stöd med hjälp av mina stavar, då detta inte kändes helt optimalt erbjöd Roger sig att agera stöd, vilket var en lysande och tacksam ide. Roger ställde sig på händer och knä och tog ett djupt andetag, jag fick ett mycket stabilt stöd och kunde skjuta ett perfekt skott. Det snärtiga ljudet for ut över ödsliga berg. Träff.
Shiva apporterade stolt ripan till mig och ruset av välmående värmde mig. Vad roligt det är att få skjuta för sin egen hund. Och vilken fin situation där lagarbetet, människa och djur är påtaglig.

Erika, som aldrig tidigare varit med på ripjakt var uppmärksam och uttryckte ett stort leende över vår fångst och att få se hur det kan gå till på nära håll.
Vintern och fjället påminde oss snart om hur isande kallt det blir när man står still, så efter en kortare stå-fika med lite te, glögg och smörgås fortsatte vi färden västerut, ut över den frusna sjön. Wixen stod snart för ripa. Tyvärr var den flocken alldeles för skygg och lättade då vi kom in på ca 70 meter. Minerva fann fågel i sitt andra släpp. Då var jag framme på ca 30 meter, trots knarrande underlag och kunde skjuta min andra ripa för dagen. Jag var så nöjd med dessa två ripor och gav nästa skottchans till Erika.

Vi såg ett 30 tal ripor under dagen och var jättenöjda med det. Då dagarna är korta för tiden var det dags att börja skida ner från fjället, innan mörkret slagit sig ner över vidderna. Nere vid stugan väntade värmande eld, glögg och lussekatter, som sig bör när man är på luciajakt. Två ripor i säcken och en minnesvärd och vacker jaktdag var till ända. Kvar av dagen visade sig på våra röda kinder, stärkta blickar och vår gemensamma jakt för dagen i ord och formuleringar. Vårt älskade fjäll, vår älskade jakt. Tack…

/Evelina Åslund-Bäck