Så är det över. Den där dagen jag gruvat mig för länge. När jag i höstas insåg att det här är sista hösten min trogna följeslagare och jaktkamrat är med mig på fjället…har jag funderat på när och hur det ska ske. Det är mattes plikt att kunna unna sin gamla hund att somna in när hon ser att det är dax. Trots att han var i princip döv de sista 1,5 åren har han fungerat både som jägare och hemma i familjen. Han förstod mina handtecken; sitt, hit, stanna, varsågod osv. Ett språk som vi använt alla år då det är bra som komplement på ett stormigt fjäll när inte ens visselpipans ettriga ljud tränger igenom. Zero, min irländska setterhane blev 13 år och 5 månader. 

Han var 5 år, i sina bästa år när jag tog steget och starta mitt företag Joy Event Hunt & Health. I min fasta beslutsamhet att våga prova min dröm; ta steget att starta eget jaktföretag, var Zero en given grundsten. En jakthund att lita på som kunde leverera på ett fantastiskt sätt. Han var vid 5 års ålder också jaktprovsmeriterad några gånger. Hans förmåga att finna fågel var enorm, mycket uthållig och smart i sitt sätt att jaga. Han höll god kontakt och kunde vända exakt på min signal på pipan. Han läste terrängen på samma sätt som mig vilket resulterade i att han nästan alltid gick precis dit jag ville. Hemma var han en lugn och harmonisk, snäll och kärleksfull familjemedlem. 

På min födelsedag i fjol, den 11 september, efter att kalaset var över med familjen med middag, tårta och kaffe begav vi oss upp på fjället en stund bara Zero och jag, för ett kvällssläpp. En vacker, stilla höstkväll. Öjöns vatten låg stilla och månen kastade en glittrande strimma över hela sjön.  Zero gjorde ett stort sök och fann en fin kull ripor i västra kanten av vår mark. Tyvärr hade det blivit för mörkt för mig att kunna skjuta så jag kopplade och lät honom avancera upp riporna tillsammans med mig. 

Månens ljus ledde oss hemåt ner från fjället…Jag satte mig på en sten en stund och kramade om min vän och förundrades över den vackra månskenskvällen. Tänkte att kanske är det här hans och min sista tur tillsammans….En tår på min kind och en varm kram till innan vi vandrade ner till bilen och åkte hem till stugan. Ny guidedag och nya gäster väntade under morgondagen.

Några dagar senare hade jag gäster med mig ut igen och då var Zero med som reservhund för ett par korta släpp. Det var en mycket varm dag med dålig vittring  men trots värmen levererade Zero. I sina två släpp hittade han fågel i båda och två av gästena, Börje och Ida lyckades  fälla sina första ripor för Zero. Vilken lycka för oss alla!

Detta blev det sista riktiga jakttillfälle då ripor fick falla. 

För en vecka sedan tog jag mitt tuffa beslut. Zero blev plötsligt mycket tröttare än vanligt och då visste jag att det var dax. Jag och dottern Ronja, som vuxit upp med Zero, tog en liten kvällspromenad med honom i den skira sommarkvällen, en promenad som fick bli vår sista tillsammans. Morgonen därpå tog vi ett sista farväl med varma kramar och klapp.

”Jag tänder ett ljus för min gamle vän och låter tanken gå tillbaks till de stunder som vi hade min Zero och jag”

Tack för den här tiden❤

Nu får jag ägna mer tid åt de andra hundarna som glatt viftar svans när jag kommer upp till hundgården.