Jag kommer nu ta er med på mitt jaktäventyr i Afrika, Sydafrika närmare bestämt. En resa som innehöll väldigt mycket. Det var också en resa, mytomspunnen, men också fylld av fördomar. Endel bar jag på själv. Jag förstod redan innan att jag säkerligen kommer bli föremål för en del tyckande. 

Jag anser därför att det är viktigt att få beskriva både den jaktliga delen, och den fördomsfyllda delen. Att vara jägare innebär förpliktelser. En ansvarsdel vi aldrig kan göra avsteg ifrån. Detta gäller oavsett var i världen vi befinner oss. Vi möter människor med respekt, och vi möter djuren vi jagar med respekt. Det finns inget mittemellan, inga gråzoner. Inget djur är bättre eller sämre än något annat djur och viltet förtjänar den yttersta respekt. Precis som de människor vi möter i vår omgivning och vardag. 

Foto: Mattias Stedt

Upptakten. Mitt Afrika startade hemma på köksgolvet en sen höstkväll. En nära vän till mig var med, Mattias, och under vår rastlösa period på dygnet bestämde vi oss att tillsammans göra hundra armhävningar. Var och en. Under tiden vi närmade oss alla hundra, kläcktes idéen. ”Vi åker till Afrika” 

Jag, med mitt envisa intresse för jakt, ja, det jaktliga livet med allt vad det innebär. Mattias, som levt i Östafrika (Tanzania) under sin barn och ungdomstid. Där arbetade även Mattias mor med att starta upp förskola och utbilda tanzanianska kvinnor. Mattias far arbetade med trädplanteringsprojekt.

Mattias har ett starkt och genuint intresse för jakten -naturen och livet i Afrika. Ofta jagar Mattias med sin kamera och skildrar natur och djurliv. En samlad kombination av kunskap och en framväxt vänskap som betyder mycket för mig, där berättelser har fängslat och fascinerat från återkommande historier ur Mattias liv. Ett liv som inneburit såväl resor som arbete i Östafrika -Centralafrika och Sydafrika.

Några månader senare står vi tillsammans på flygplatsen med destination Afrika. Jag tillsammans med vårt härliga gäng.

Foto: Mattias Stedt

 Jaktens genanta osanningar. Att jaga i Afrika är detsamma som att sticka pipan genom 5 gånger 5 centimeter staketöglor, trycka av och sen se efter vad man träffat. Hade man tur, så missade man skylten Zoo. Och det är inte det minsta ansträngande heller. Nä, man blir transporterad hela tiden. Bara att veva ner rutan, förresten, så var rutan redan nedvevad eftersom det var ganska varmt. Bara att låta pipan bli lika varm som plåten på bilen så var man sannolikt igång. 

Pengar!? Allt kostar pengar och ingenting utav dessa pengar främjar vare sig djur eller människor. De hamnar i fickor tillhörande den ogenanta överheten… Den vita eliten som härjar likt korsriddare under medeltiden. Trots att merparten av de som arbetade i och med jakten var av inhemsk population. 

Jag hoppas att ovan stycke lästes med en förvissande glimt. Texten var skriven med stor portion humor och ett visst mått av orättvist skildrande, en humor som bottnar i och ur återkommande fördomar kring jakt i Afrika. Den mer orättvisa delen handlar uppfattningsvis om en nedvärdering kring de människor som har sina olika anställningar på plats och enträget har arbetat med att bygga en artrik och ett starkt djurliv. Jag kan såklart inte intyga att det aldrig förekommer händelser likt ovanstående, men jag kan sannerligen intyga vad mitt Afrika innehöll.

Tjuvjakt är det som föder fördomar, tjuvjägare är inga jägare. De är kriminella individer och förtjänar aldrig sin respekt i jaktligt sammanhang. Min resa innehöll jakt. Precis som den är i sin renaste form. 

Den verkliga jakten. Åratal av samma syn på viltförvaltning som hemma i Sverige borgar för viltrika och artrika marker. En avskjutning som alltid innebär främjande för viltet. Vilket i förlängningen betyder att de vilt som jagas skall vara till gagn för den viltförvaltning som råder. Ekonomin kring jakten innefattar en rad olika aktörer. Spårare, guider, jaktförvaltning, kockar, städare mm. Det är många människor som bygger sina livsöden kring jakten. Människor som kan ta omhand om sina familjer, precis som vi vill kunna ta omhand om vår familj genom att ha ett arbete att gå till.

Foto: Mattias Stedt. På bild: Spårare och yrkesjägaren Anton

Första viltet faller. Jag valde att enbart jaga avskjutningsdjur under min vistelse. Jag tillsammans med min spårare Albi tog ut en riktning. Spåren i den röda sanden förvissade oss om aktivitet. Vi var tvungna att smyga utomordentligt försiktigt och ibland långa sträckor, djuren är extremt vaksamma. Under tiden min spårare Albi gjorde upp en eld var jag den som först såg gruppen. -Där, en grupp vårtsvin uttrycker jag med en viskning. En individ skiljer sig från gruppen. Albi är med på noterna och förvissar sig om att djuret är det rätta. Nu är det upp till mig att hitta det perfekta läget. På nära håll ljuder geväret. Första skottet på Afrikansk mark och ljudet från geväret susar ut över savannen. Ett mindre vårtsvin ligger. Vårtsvin jagas precis som vildsvin i Sverige. Etiskt, men också med anledning om att stora ytor av grödor försakas av deras framfart.

Ny dag, nytt vilt, också denna gång ett vårtsvin. Ett dramatiskt ögonblick. En rejäl galt. Kompakt likt en folkabuss och deras utseende är även lite dramatiskt. 

Foto: Josefin Wallin

Vid första läget smög den in i ett buskage. Jag får dock en lucka och får in ett skott, tyvärr lite snett. Jag såg att det tog, snabbt fick jag ladda om, får in den i siktet, följer den noggrant och trycker av, bom, tar ny siktlinje och trycker av, bom, sista chansen nu, (helv…te) lägger mig en meter framför och trycker av, bom! jäklar, det var inte bra, vi går efter i spåren, Albi först som har koll på vart den gått, och jag tätt bakom. I Afrika vill dem att man går på linje för att se ut som en individ. Jag ser inget i den svårlästa sanden, men Albi har klart koll på situationen. Albi stannar till, gestikulerar och vårtsvinet går upp, jag skjuter och nu vet jag att det är klart. Det tog som avsett.

Då går vårtsvinet ner mot ett hål i marken. Niles, min guide säger -skjut skjut, men det är redan klart tänkte jag. Guiden Niles förklarar att den kanske försöker gå ner i ett gryt.

Jag trotsade deras förmaning och valde att inte skjuta igen, jag såg att det var klart och sekunderna efter slutar den sparka. Detta var en otroligt fin galt med fina betar. Tyvärr sköt jag av ena beten. Men jakt är jakt och den kommer få sitta på väggen med en bete, precis så som mitt minne var från den jakten. Jag väljer att precis tala om som det var, ingen försköning åt något håll. Det var jakt, med allt vad som kan hända.

Foto: Mattias Stedt. På bild, Yrkesjägaren, Anton

 Lite råd för er som funderar på jakt i Afrika. Djuren här är extremt uppmärksamma och svårjagade, har du inte med dig en duktig spårare, blir jakten betydligt svårare. Du ser inte viltet så snabbt på avstånd som spåraren och inte heller kan du avgöra arten, eller hur du ska smyga på flocken. Det går inte heller plocka ut rätt individ i en grupp i de tidskorta tillfällena som ges. Det är klart det mest viktiga när du bokar din jakt i Afrika, se efter att dem har bra och erfarna spårare!

Foto: Mattias Stedt På bild: Josefin Wallin

Med goda och jaktliga hälsningar 

/Josefin Wallin