Det är allt för sällan jag tar mig tiden att vara på fjället, tar jag mig ut några helger per år är jag nöjd för i och med min stora passion för älghundarna så blir det skogen som oftast tar min tid. Men det är något speciellt med fjället, det är så overkligt vackert att man tappar greppet om tid och rum, här kan tankarna samlas och sinnet får slappna av.

Den här helgen har jag fått möjligheten att följa Skedoms kennel i Arjeplogs fjällvärld vi ska jaga ripa med stående hund med vi har inga vapen med oss (?). Vi bor på anläggningen Vuoggatjålme, anläggningen ligger mitt på polcirkeln och innehar Sveriges köldrekord det vill säga, det kommer bli kallt.

Norrskenen spelar oss ett dramatiskt skådespel på en annars stjärnklar natthimmel när bilarna rullar in på parkeringen. Stugorna fylls av hundar och förväntansfulla hundägare, kennelmamman Åsa ger tydliga direktiv om när uppstigning ska ske, vart och hur vi ska jaga. Jag märker att för henne handlar det här inte bara om en helg på fjället utan det här är allvar, det är hennes chans att se hundarnas utveckling, påverka, hjälpa hundägarna att lyckas med sina hundar och således få ett kvitto på att det enorma arbetet som läggs ned har gett resultat, i och med det såklart stärka kennelns varumärke och bedriva ett målinriktat avelsarbete.

Vi vaknar upp det är  −25 °C, någon från grannstugan sticker in huvudet och frågar om vi inte ska skjuta upp jakten någon timme på grund av kylan, när Åsa´s självklara ”nej” besvarar frågan ser man att frågeställaren hade nog kanske inte förväntat sig något annat svar heller ,hen nickar inställsamt och vänder i dörren.

Väl på ca 800 möh är det inte lika kallt som nere på campen, vi gör oss redo med skidor, hundar och fika. Jag känner av spänningen från hela gruppen, den här jaktformen kräver väldresserade hundar så det ligger det lika mycket ansvar på hundföraren, som på hunden. Jag tar med mig min gråhund Vilda, kameran och en termos med kaffe, vi håller oss på lite avstånd från händelsens centrum det är iallafall ingen som har tid att prata med oss då alla har fullt fokus på sina hundar och uppgiften. Hundsläppen varvas om vart annat, jag fascineras av hur hundföraren med rörelser och visselpipa styr sin hund. Vi skidar sakta fram, när jag stannar lägger sig Vilda mellan skidorna och övervakar vad som händer, hundarna jobbar fram och tillbaks framför gruppen, hämtar upp vinden gång på gång för att inte tappa kontakten med hundföraren. En hastig inbromsning och det är som att hela fjället fryser till is, jordens rotation avtar och den bli knäpp tyst i gruppen, hunden står och fågeln är nära. Hundföraren närmar sig och påkallar ett kommando för resning, hunden skyndar sakta fram och fåglarna lyfter, hunden sätter sig instinktivt ner, situationen är lyckad och hundföraren kramar om sin bästa vän av total lycka.

Bild: Skedoms Nanook. Ellen Seldahl och jag bestiger fjällkanten för att fullfölja situationen.

Nåja, visst varvas situationerna av skenande hundar, skrikandes, gapandes hundförare och dom flesta av hundarna får ett litet ”utvecklingssamtal” som Åsa kallar det någon gång under dagen. Men det verkar som att det är en del av sporten, med dom krav som en fågeljägare ställer på sin hund så finns det enormt många moment som kan gå fel och då blir det såklart fel ibland.

Kommande dagar släpper spänningen lite och jag får chans att prata med dom flesta i gruppen, jag inser vilken enorm energi, tid och kärlek fågeljägare lägger på sina hundar. Hundarna behandlas inte som ett verktyg utan som hundförarens högra hand.

Samspelet och kommunikationen är avgörande i alla moment på fjället. Flera beskriver hur intresset för hunden hela tiden vuxit och att själva jakten blir sekundär om ens nödvändig och att belöningen man får när man väl lyckas är så stor att den blir svår att beskriva med ord. Men en sak som fascinerar mig kanske mest är att ingen under helgen beskyller dom misslyckade släppen på sin hund, ripan eller vädret. Utan alla är självkritiska, tar på sig hela ansvaret för misslyckandet och utvärderar tillsammans med dom andra i gruppen vad man kan göra för att inte hamna i samma situation igen.

Jag kan inte släppa tanken på att om jag skulle lägga ner detta arbete på mina egna älghundar vilken otrolig kontakt, förståelse och samarbete det skulle bli i skogen och jag fast bestämd att det inte skulle påverka jaktlusten, bytesmedvetenheten, söket eller någon annan egenskap som många älghundsägare påstår. Med ett tydligt och välförtjänat ledarskap kommer man kunna kommunicera med hunden, tillsammans bygga ett förtroendestark relation som kommer ge större framgångar i skogen, flocken och i hemmet. Vem vet, det kanske kommer en dag då även älghundsföraren blir självkritisk?

Nu när mitt jaktår är slut kommer jag redan nu börja fokusera på hösten, eftersökskurser, ledarskapskurser, valpkurser, utställningar, cykling, förbereda Vilda för jaktprov och en hel del häng på skjutbanan står på tapeten, mer om det kommer snart.

/Karl Högbom – @karlhogbom

Helgens hundar: Skedoms N´leia, Skedoms Nanook, Skedoms Mackmyra, Skedoms Nita, Skedoms Mocca, Skedoms My, Skedoms Mira, Falcsagans Gry, Skedoms Macallan, Härkmoens Isa, Grubbdalens Vilda, Wimsa.

Skedoms N´Leia, JP Högbom

Skedoms My, Catharina Ingvarsson

Nanook, Isa, Myra, Gry, Mocca med Ellen, Madelene, Åsa och Malin

Kennelmamman Åsa Vilson med Skedoms Mackmyra och Falcsagans Gry

JP Högbom med sin Skedoms N´Leia

Malin Edström med sin Skedoms Mocca

Skedoms Mira, Linda Ekström

Härkmoens Isa med Madelene Jonsson

Gry, Myra, Isa, Nanook med Emma, Åsa, Madelene och Ellen

Skedoms Nanook, Ellen Seldahl

Resning av Skedoms Nanook med fin måne kom med

Falcsagans Gry, Åsa Vilson