Ni är få som känner mig. Jag känner knappt ingen av er. Jag talar sällan om jakt. Jag skriver mycket hellre om den.

Det skrivna ordet kan många gånger kännas igen, lättare, när den inte omsveps av annat, utan presenteras i sitt naturliga omfång. Att lyssna till ord som ingen annan kan höra, är för mig detsamma som att tala för döva öron. Jag kan se, men inte känna. Jag kan höra, men inte förstå. Mot bakgrund av det försöker jag nu formulera det viktiga inom jakten, det jag anser vara inledningen till all jakt. Kanske kan de som inte hör, nu förstå? Kanske kan de som inte känner, nu känna?

Jakten har lett mig in på stigar, oändliga stigar. Jag har lyckats fånga naturen, vildmarken, mig själv. Jag vet numer vem jag är. Jag är jägare. Jag har det i blodet. Det har alltid funnits i min kropp. Jag förstod det inte först. Jag kunde bara känna att något fanns där. Efterhand som tiden har berett vägen, har jag utforskat det jaktliga livet. Jag har gjort mina val. En del bra, andra sämre. Men valen har varit mina och av dem har jag lärt mig mycket. Men inte allt.

Man glömmer snabbt hur man jagades in. Alla brutna kvistar som omöjliggjorde något resultat. Varje tidig morgon, där tanken var stark men känslan var kvar hemma. När allt fanns, men inget synkade.

Skott efter skott, en pappfigur genomlystes av små runda hål. Man kunde iaktta sin noggrannhet, då i förgrunden mot skjutvallens ljusa sand. Man fick svart på vitt vad man presterat. Praktik och teori avlöpte i ett starkt bevis, en examen att vara stolt över. Var det nu man kunde kalla sig jägare? Var man redo för det ansvar som följer jägaren i jakten?

Resultaten är ofta styrda till hur mycket jägare man är. Lyckas man fälla medaljer eller mycket individer så tycks rangen öka. Skjuter man inget, då står man kvar, bland teorier och nybörjaretiketter. Min uppfattning är att vi ofta glömmer jakten och istället siktar in oss på resultaten. Inte oviktigt, men kanske inte heller ett krav för att vara mer jägare än någon annan. Vad är det vi jagar? Är det upplevelsen, viltet eller oss själva? Vad är jakt egentligen?

Säkert, så har fler av er, som orkat läsa såpass långt att ni nu börjar undra om killen inte är riktigt klok? När ni nyss läste orden -”vad än jägare jagar” så ansåg ni säkert att jakten står för sitt eget. Jakt är jakt och bör således vara svårt att få till något annat. Kanske inte jakten efter sig själv dock? Det var märkligt, lite filosofiskt -andaktsfullt formulerat, kanske har han som skrivit inte riktigt bestämt sig för nyans?

Vi jagar för att det är vårt intresse, maten och gemenskapen. Ensamheten som lika ofta tillskrivs ”egentiden” tänker ni. Jag håller med, jag håller med om allt. Kanske inte om jag är klok eller inte, det är upp till betraktaren att avgöra, utan mer att allt hänger ihop. Vår tid tillsammans, utifrån våra egna förutsättningar och genom våra gemensamma, men också individuella prestationer. Vi lever våra liv helt enkelt. Vi lever, vi känner och vi lyssnar till det som ger oss en mening. Utifrån de känslor som jakten för med sig, gör vi senare våra val.

Lev med det, vi är jägare. Med jakten kommer alltid livet stå i det absoluta fokus. Vi skall inte gömma oss för det vi egentligen känner. Med raka ryggar bär vi upp hederliga traditioner och välkomnar gemenskapen som följer de jaktliga stigar vi hamnar på. Vi möter unga människor, vi hjälper dem in, vi hjälper dem igång med livet som jägare. Vi möter äldre, vi lyssnar till dem, vi respekterar deras insikt, deras välvilja att få oss att förstå. Att jakten handlar om gemenskap och äkta vänskap. Att jakt är så naturligt det kan bli och att vi alla är en del av den.

Lev väl och skjut när det bjuds!