Plötsligt känner jag hur Thure nyper mig i benet Vad är det nu på gång?


I skogskanten har en kronhjortshind dykt upp, jag vrider blicken och kan med kikaren tydligt se hur den spanar av omr
ådet, vippar med sina stora
öron. Jag förflyttar mig något
p
å stolen, höjer bössan
f
ör att kunna kika på den med kikarsiktet. Knarret från
f
ötterna som rört sig något
p
å det frostiga golvet uppfattar djuret som nu står på
100 m. Utmaningen tilltar
Hinden
är avvaktande och spanar av området under några
minuter, men f
örsvinner sedan ljudlöst in i skogen.

Jag och Thure Mårtensson som
är min kollega och här också
min fotograf
är i Estland för att jaga. Estland erbjuder fantastiska mervärden
f
ör den jaktintresserade. Tänk bara att bo på ett renässansslott mitt ute i storskogen. Taagepera ligger i södra Estland, vid Lettiska gränsen. Där börjar
t
äta urskogar fyllda av hemligheter och poesi. Slottet höjer sig som ett stort
stenblock p
å bergkanten. Storskogen breder ut sig och stenen, som behövdes för att bygga slottet, ser ut som om den burits till bergskanten av skandinaviska troll, och att murbruket sedan blandats av gråhåriga
h
äxor.

Omgivningarna och inramningen som slottet ger, skapar en kombination av respekt och nyfikenhet. Kommersialismen har inte nått hit,
det k
änns som vi
är exklusivt inbjudna av slottsherren för att vara med på
jakt och
äta goda middagar i deras sällskap. Det känns
som att vi befinner oss p
å 20-talet, kvarnen, ladugårdsbyggnaderna och vagnslidren står kvar intakta, det
är bara bilen som avslöjar att det
är 2000-tal .

Indrek vår Estniska jaktguide möter oss
vid slottet. Han visar sig vara en av f
å professionella jaktguider i Estland som kan leva på
sin jaktverksamhet. Han har arbetat som professionell jaktguide i 20
år, och det märks.
Han ger ett mycket seri
öst intryck. Indrek har tillgång till 18 000
ha mark f
ördelat på två
omr
åden som ligger precis intill varandra.

Det är i mitten av januari när vi
är där på jakt och det jaktbara viltet är vildsvin, kronhjort, varg och lo

Indrek bedriver aktivt viltvård på markerna, och nu är fokus på att
öka kronhjortstammen så hindar får
d
ärmed inte skjutas.Indrek visar sin anläggning som finns inrymd i en av slottets ekonomibyggnader. Här finns ett garage med gamla valpar från
svenska .f
örsvaret i olika skick och storlekar. Här finns också
ett litet slakteri och kylhus. H
är finns också bastu och ett trevligt relaxrum
kantat med m
ånga troféer. Under rundvandringen fortsätter
diskussionerna och jag k
änner hur spänningen stiger när
det blir tal om jaktbart vilt. Indrek tar fram sitt egna gev
är som han för första
g
ången lånar ut, och dessutom till en kvinnlig jägare. Jag brukar alltid använda mig av mina egna vapen när jag är på jakt, men då
detta var min f
örsta jaktresa utomlands nappade jag på möjligheten
att f
å hyra vapen. Jag tar emot geväret med stor respekt och vördnad
inf
ör detta tillfälle.
Även om det inte finns något gemensamt verbalt språk
s
å kändes att ett förtroende
hade skapats. Jag fr
ågar om det
är möjligt att få
provskjuta b
össan som
är en SAUER 30-06, men Indrek
övertygar mig att den går perfekt. Indrek går igenom alla säkerhetsbestämmelser och jag får skriva på att jag tagit del och förstått.
Slottsherren Georg
översätter och försäkrar att det inte finns några missförstånd.
Nu b
örjar det bli riktigt bråttom, det får
inte bli f
ör mörkt! Alla kläder
tas fram och d
å menar jag alla! Det
äåtminstone 12 grader kallt och att i den temperaturen sitta ute i ett torn utan att så mycket som röra ett finger kräver både
bra och m
ånga lager kläder.

Det började skymma så nu var det bråttom. Vi behövde komma fort fram till tornet. In i bilen och det bar av på små slingrande skogsbilvägar. När vi kom fram till tornet var redan vildsvinen vid utfodringsplatsen. Det var inte bra. Vi hann precis se hur en av grisarna i snabbt språng gav sig av in i skogen när vi närmade oss. Vi var för sena, vad gör vi nu?

Klockan hade passerat 4 på eftermiddagen och det var bara en dryg timme innan det skulle bli mörkt.
Indrek gav oss order att smyga upp i tornet och snabbt g
öra oss hemmastadda och iaktta fullständig
tystnad. Absolut inget snack. Minsta ljud skulle f
örstöra alla möjligheter
till en lyckad jakt.

När vi hittat en bekväm sittställning
p
å varsin stol uppe i tornet så blev man snabbt ett med den estniska trollskogen.

Det var här som Thure nöp mig i benet när första hjorten visade sig. Det var han som såg den först.
Det var dock en hind och d
ärmed inte skjutbar. Bara några minuter efter att
hinden f
örsvunnit in i skogen så dyker ett nytt kronhjortspar upp i kanten på
hygget, lite snett framf
ör oss. Täten tas av en fin spetshjort som går
i riktningen mot foderplatsen d
är vildsvinen höll till. Hinden
är mycket mer försiktig och stannar kvar i hyggeskanten och spanar av området
och h
åller sig på behörigt
avst
ånd. Hon blir kvar där. Ett
återkommande lockljud hörs från
hinden och det vittnar om att hon inte k
änner sig helt trygg där hon står.
Kronhjorten t
örs
ändå närma
sig foderplatsen, mycket, mycket f
örsiktigt.

De små rörelser som tidigare röjt
v
år närvaro innebar att nu vara absolut helt stilla. Jag höjde bössan
och f
öljde kronhjortens minsta rörelse in mot foderplatsen utan att vare sig
r
öra fötter eller ta stöd
med b
össan. Den knarrande snön tvingade mig att vara helt stillaoch
skjutst
ällningen började kännas
allt mer
skruvad”… Den här
skjutst
ällningen kändes verkligen inte braDen ståtliga spetshjorten hade nu vågat sig fram till foderplatsen och var nu i perfekt skjutläge. Den stannade den upp och tittade mot vårt
h
åll. Helt stilla med bredsidan mot migett perfekt läge
n
är jag avlossade skottet.

Det här var min första betaljakt
s
å jag hann faktiskt fundera några sekunder på vad det egentligen kostade att fälla en kronhjort…? Skulle jag vänta och se om det kom fram nåt annat vilt? Kunde kanske Thure och jag dela på fällavgiften? Jag kanske kunde ta den på avbetalning? Snabbt tog jag beslutet
ändå att skjuta. Vad fan, vi
är ju här för att jaga! Pang!

Inom loppet av några tiondelssekunder avlossade jag skottet som troligen fortfarande ekar i fotografens
öron

Perfekt träff! Kronhjorten markerade kraftigt av träffen,
men sprang fr
ån platsen, ett tiotal meter innan den försvann in i skogen så
den blev utom synh
åll från oss i tornet. Lyckan var fullständig.
Jag log mot Thure som satt bredvid mig i tornet och vars uppgift var att fota under kv
ällens jakt. – Men vad har hänt
Evelina, utbrast Thure. Mitt emellan
ögonen, ovan näsan strilade blod i en strid ström…

Aj, aj, aj! På grund av min skruvade skjutställning
hade kikarsiktet av rekylen slagit ett jack i pannan. Adrenalinp
åslaget
över jaktlyckan bedövade dock alla bekymmer med
halvmånen
i pannan. Jag hade ju ingen
sminkspegel i jakttornet direkt så
jag bad Thure
bränna av en bild
p
å mig för att visa blodflödet

Hahaha, jag skrattade över
åsynen och stoppade värsta blodflödet
genom att dra ner m
össan en bit
över ögonen… Vi plockade ihop utrustningen, jag tömde magasinet som jag blivit tillsagd
och stoppade tillbaka vapnet i fodralet. En s
ådan här
halvmåne” i pannan har jag fått en gång tidigare då
jag var ute och jagade tj
äder på vintern hemma i Sverige. Det är lätt hänt
om man
är lite för ivrig och skjuter innan man har tillräckligt
bra st
öd med kolven mot axeln. Men det
är ingen fara! Vi kallar det
halvmåne klubben.

Vi klättrade ner från tornet och gick fram till skottplatsen och kunde konstatera att kronhjorten fanns i närheten. Vi ringde till slottsherren Georg som var vår tolk och berättade om resultatet. Han gratulerade oss varmt. Då jag var säker
p
å att det var en bra träff och att hjorten förmodligen låg nära ville jag gå
en liten bit f
ör att titta efter. Då det nu var rejält mörkt, helt bäcksvart och vi fick dock rådet att invänta Indrek och hans hundar. Vi skulle bara avvakta, de skulle vara hos oss inom 10-15 min.
som skulle bli nog s
å spännande

Vi stod vid skottplatsen ungefär 10 m från där vildsvinen höll till när
vi kom. Ett 20-tal meter bort mot skogen h
örde vi ett grova grymtanden. Inget kamratligt ljud. Först
blev vi bara 
överraskade, men sen kom ilningarna efter ryggen när jag insåg
att det var vildsvinen som var p
å väg fram till foderplatsen och som tydligen
irriterades
över vår närvaroDet
som varit en fantastisk sagoskog f
ör ett par timmar sedan kändes hotfull. Vad
g
ör vi nu? Vi skyndade i mörkret ett 20 tal meter i riktning tillbaka mot tornet
d
är vi satte oss på huk i snön
och avvaktade vad som skulle h
ända.

Och mycket riktigt, det gick bara några minuter så hörde vi grisarna på 15 meters håll. De var framme för att
äta. Nu var det beckmörkt så
vi kunde bara h
öra dem. Thure drog iväg några blixtar med kameran för att skanna av området. I ljuset av blixten kunde vi för en tiondelssekund se ett 20-tal reflekterande ögon i mörkret. Det var med skräckblandad förtjusning vi under några minuter satt där och intog de vilda djurens närvaro. Kort därpå
s
åg vi ljuset från Indreks bil som närmade sig vilket för mig kändes som en lättnad.

Indrek och Georg klev ur bilen och gratulerade oss. Indrek började direkt utfrågningen om skottet, skottplatsen och hur kronhjorten rört sig. Indrek var nöjd med svaren
och tog ut sina tv
å laikor. Den ena försedd med pejlutrustning och den andra med lina. Det märktes att här fanns rutin. Det blev ett mycket kort eftersök. Kronhjorten låg som gissat bara ett tiotal meter in i skogen. Indrek tittade direkt hur skottet tagit och med ett stort leende konstaterade han att det var en perfekt träff. Rakt genom hjärtat. Snabbt bröt
han en kvist och prydde min m
össa efter den lyckade jakten. Det var en spetshjort på 1,5 år som visade sig väga 83 kg. Indrek tog ur kronhjorten direkt och vi drog ut den till bilen och lastade den på
pakethållaren. En fantastisk jaktdag började närma sig sitt slut. Nu var det bara slottsmiddagen
som
återstod.

Efter konstens alla regler och mångårig
tradition p
å Taagepera var vi före middagen bjudna på
nystekt lever och hj
ärta från det nyskjutna viltet. Till det skulle avnjutas
en snaps som enligt tradition alltid skytten bjuder p
å. Då jag turligt nog samma dag hade inhandlat en liten flaska av den inhemska likören Vanatallinn, passade det bra att få
bjuda b
åde slottsherren, fotografen och jaktguiden på en snaps till förrätten.

Georg gjorde en briljant insats där i köket när han snyggt tejpade ihop såret i Evelinas panna som nu såg
riktigt bra ut.

 

Glad arrangör

Joy Event är en jaktarrangör med sin främsta verksamhet i Sverige. Vi säljer främst rip- och tjäderjakter
men ocks
å älg och bäverjakter. Vår
nisch
är att kombinera jaktarrangemangen med hälsoteman och har vårt utbud t.ex. jakt och yogaarrangemang samt även jakt- och sparesor till Estland. Ett bra sätt
f
ör att knyta affärskontakter i och skapa goda relationer med andra jakt entreprenörer är att själv vara jaktgäst.
S
å detta var ett genrep och min första
jakt i Estland- 10 inf
ör de stundande jaktresorna som Joy Event nu arrangerar årligen. Nu har företaget arrangerat 6 resor till efter denna. Nästa
jaktresa
är i slutet av november-15. I Estland får man då jaga kronhjort, älg, vildsvin, rådjur, varg och lodjur.