Varje höst under 12 år har Rio varit en del av älgjakten, en betydande del i vårt liv. Så även i år. Att lämna gårdsplanen utan honom, att se hans iver, hans förståelse att det är dags att åka för att sedan låta honom stå ensam kvar. Det skulle bli tungt. Han är trött, han har verkligen bevisat att han varit en älghund att räkna med. Men nu, nu har han nått sin brinntid. Inga krämpor, han rör sig obehindrat. Men allt går långsamt. Väldigt långsamt.

Vi är många jägare som tvingas se sin kamrat åldras för att senare lämna oss. Man väntar den sista dagen. Det är kännbart när det väl sker. Försäsongsträningen har han sluppit. Istället har han gladeligen noga vakat över gården. Det har känts som om det räckt för honom. Han är en aktad general, en general med många vunna slag.

Men nu, den där tidiga morgonen, när allt var packat och endast hundarna var kvar att lasta, då brast det för honom. Han sprang fram och tillbaka i sin hundgård och förlorat såg på när de andra hundarna, en efter en hoppade in i bilen. Rio förstod nu att han kommer bli lämnad kvar. Han talade om för allt han var värd att han ville med. Ett hopp upp på sin koja och där satte han igång med ett ylande som aldrig tycktes avta. Något han aldrig tidigare gjort. Vad gör man? Vad gör man när ens trogna kamrat använder hela sin dagsenergi för att meddela sin sorg, meddela flocken om att han behöver dem, att han inte klarar sig utan dem.

Efter överläggning med sig själv, med Rio’s koppel i hand. Vankandes fram och tillbaka över gårdsplanen i den kyliga morgonen. Sparkade undan några stenar som låg fel, slängde ett snabbt öga mot staketet. Rio följde fars rörelser, kändes som om han iakttog hans kroppsspråk och letade en mental lucka hos honom. Med ett djupt andetag beslöt han för att ta honom med berättade han. När Rio förstod att han skulle få följa med så var det som om han var unghund pånytt. Nåväl, han vill vara med och med lite omfördelning i bilen så kan han väl få plats. Han älskar att få somna framför brasan, i bakgrundssuset av jakthistorier från dagen. Det räcker för honom.

Första släppet
Unghundarna fördelade sina resurser som brukligt. 180 km/h fram och tillbaka. Det lättast användbara sinnet först. Ögat. Kolla på allt och inget. Lek och bus. Deras första år blir ett lugnt år ändå, skynda långsamt är ett bevingat råd. Jag hade ingen brådska med dem. Efter några timmar kopplas de yngre individerna upp, de har varit lösa, en och en. Ingen träff idag. Dock kommer en rolig berättelse avseende unghunden Jorm, t.h i ett senare reportage.

Rio var med i bilen. Rastning stod på schemat. Inkallning har tyvärr aldrig blivit befäst. Därav åkte pejlen på. Man vet aldrig med honom. Men få springa lite lös och göra sina behov är en del av vardagen. Rio uppehöll sig i dikena, luktade av grusvägen och lunkade framåt i vägens riktning. Han går inte av vägen, han är trött och vänder tänkte jag. Jag rotade efter lite mat, kaffetermos, mackor skulle finnas någonstans. Hällde upp en kopp och tittade över bilen. Rio är inte längre på den långa raksträckan. Är han i diket, eller i myrkanten?

Upp med pejlen, vart är han? Ropade lite, som om det skulle fungera. Pejlen visade 300 meter rakt in i skogen, efter 10 minuter visade displayen 800 meter. Märker tydligt att hunden kan markerna…. Men va nu! In med allt i bilen, ut med geväret. Traskade sakta efter. Upptag, rejäla skall. Rio skäller och det verkar stå. Rör mig emot och kort därefter förstår jag att det gått loss. Snart hörs tydliga brak. Kändes som om skogen gjorde revolt. Två mörka punkter kunde skönjas i den fina gallringen. Ko och kalv kommer löpandes. Snett emot. Höjer geväret och kort därpå går knallen. Kalven går omkull. Kon fortsätter ur synhåll. Försöker hålla tillbaka händelsen, Rio vill bevisa att det inte var förgäves att han fick åka med. Går fram till kalven. Den dog ögonblickligen. Efter flera minuter kommer Rio i löpan. Hans flåsande gick inte att undgå, han hade kört slut sig. Ett steg i taget. Han är nöjd. Knallen hade han hört. Han visste att belöningen låg i närheten.

Han la sig för att vila innan han tog tag i sin fångst. Det blev ingen mer älg för honom, resten av jakten fick han lyssna till dagarna som gått, framför brasan som inte bara värmde oss, den värmde också Rio som var nöjd med den sista jakten. Nu verkade han vara nöjd med livet som älghund. Nu vill han endast vara med flocken och lyssna till unghundarnas nybörjariver. Kändes skönt för oss, för mig och min far, att längtan till den sista jakten var den Rio uttryckte hemma i hundgården.
-En gång till sen lägger jag karriären som älghund på hyllan, en tanke vi antog att han hade, en känsla vi var nöjda med att känna.
-Jag är nöjd med beslutet att han fick sin önskan uppfylld sa farsan och tog glaset med den 12 åriga Old Pulteney till sin mun. Det var far som sköt den sista jakten.

Generalen som återigen visade sin storhet i de djupa skogarna vred sina öron i sidled. Där låg han och lyssnade noga över berömmelsen som talades över honom…