Minns ni att jag skrev en text, en tidigare berättelse där rubriken löd, ”Generalens sista slag”. En höstvind, ett smärtsamt möte med en kamrats ystra blick, timmar före en resa mot jakten i norr, och en älghund, en general som inget annat ville än att följa flocken, sin ledare ut på de öppna viddernas slagfält. En sista gång.

Nu har Rio, vår starka General lämnat oss. För mig är det en svår förlust. Han gav allt och mycket till. Han bjöd många jägare på ett spännande möte med vildmarken. Han gav mig oförglömliga jakter.

Man kan aldrig riktigt förstå den sorg som infinner sig när ens gamla kämpe’s hjärta slutar slå. Man har upplevt det tidigare. Men någon vana att tåla, det kommer jag aldrig att kunna få.

Ibland skapas känslan att jag hellre pratar med djur än med människor. Kanske har jag blivit luttrad av mina yrkesval?
Jag kan då och då, lite osunt titta på klipp, delta i olika samhällshändelser, där människor visar och visat sin yttersta ovilja att vara en god medmänniska. Jag kan hantera det, jag finner ofta lösningar i det sociala samspelet. Jag anser att det är viktigt ur ett samhällsperspektiv att stå upp för det man anser vara rätt.

Men jag dör själsdöden när djur hanteras orätt. Säkert har någon skarp läsare noterat att -Han jagar ju, och med vilken rätt då?
Det stämmer, jag skjuter och dödar djur. Och hur hänger det ihop?
Jag kommer inte dra det i långbänk, men jakten med mina hundar är en stor del av mitt liv. Ett liv där etiken står allra högst och där jag anser att jakten förenar människor och djur i en positiv anda. En helhet där allt utgår från det vilda och där jägaren tillåts vårda och hantera ett förtroende med respekt för det jaktliga uttaget.

Mot bakgrund av ovanstående, så dör en liten bit av mig när en kämpe, en hund, en jägare och kamrat lämnar mig. Det springer många hundar ute på de sälla jaktmarkerna. Ni är också många jägare som känner liknande eller precis som jag. När man står inför ett svårt vägskäl i livet, där stigen plötsligt delats i två riktningar och där du tvingas gå vidare, med tomt koppel. Då funderar man både en och två gånger varför man ständigt väljer att möta denna tid.

Så med dessa rader vill jag tillägna en hund den största respekt, och samtidigt delge min djupaste förståelse till er övriga som står och stått inför samma öde.

Skjut när det bjuds
/Kristofer Magnusson