Älgjaktstider, gula -oranga fallande löv. Energiska sökrundor tillsammans med välsmakande kaffe, eventuellt någon torkad fläskbit att tälja på. Storhetstiden står för dörren i syd, i norr tog den nyligen uppehåll. Ett välförtjänt sådant för både jägare och älg.

Facebook levererar då och då historiska tillbakablickar från det egna flödet. Det är också mot bakgrund av en sådan tillbakablick som verkligheten visualiserade hur mitt äventyr växer och jag med, den bör tilläggas.

Min gråhund Jorm har precis blivit två år och han utvecklas i takt med vår kamratskap. Min tidigare hund, Rasken, också en gråhund. Lämnade mig för ganska längesedan, men ändå med en stor sorg och saknad. En fenomenal älghund med jakt utöver det vanliga. Jämförelsen dessa två hundar slog ner som en blixt.

Jag vet, att man inte kan tvinga en hund att bli jägare, inte heller bör man jämföra, men tiden och rikta träningen kan man göra. Jaga, det måste den komma underfund med själv. Rasken, förstod och antog utmaningen direkt, detta under sin första älgjaktsdag. Allt stämde och älgar föll.

Många medlyssnande passkyttar från egna och andra lag lät hälsa.
-En sådan hund får du bara en gång i livet

Då, tog man hälsningen med stolthet och kunde glädjande lyssna till skallen och de berättelser från jägares äventyr, om hur ekipaget kom, hur det stod och hur det föll. Jag slog ifrån mig orden om att detta var första och sista gången en hund i min ägo leverade dessa utmärkelser, för egen och andras del.

För Jorm, har resan varit en annan, ett synnerligen högt intresse för jakten, men fram tills idag har det varit svårare att sätta stopp för älgarbetet.
Man slår i böcker, testar metoder, pratar med likasinnade vänner för en snabbare utveckling i jakten. Jag, som jagat med hund sedan yngre tonåren och fram tills nutid, och även har hund som yrkesredskap, borde ha lärt mig att hundar följer sin egen utveckling. Inte husse eller mattes begäran om det. De följer oss i vardagen men den jakt som finns i generna. De formas och uttrycks utefter deras individuella mognad.
Vilket jag långt om länge borde hängt upp min frustation på, istället för att bli något orättvis i min bedömning.

Man vill så mycket, man ägnar stor del av sin tid och man lever tätt ihop. Det borgar för att man ibland blir frustrerad när nyckeln till framgång inte riktigt passar. Det har förvisso skjutits älg för honom, men tyvärr på sken och även om det inte är optimalt i början att det skjuts skenälgar så är ändå jakt, just jakt.

Men så kom det, en tidig morgon. Jag hade redan bestämt mig för att jag sannolikt kommer att få hämta hunden flera tusen hektar bort. Jag var butter när jag strök kopplet, tittade 15-20 gånger så att pejl och gps var påslagen och att mottagningen var fullgod innan jag lät honom gå ut på Dianas stigar.
Jag vet var älgen bor, var den sover och vart den går. Jag är av åsikten att, om jag kan, låta hunden få arbeta med sitt sök och att samarbetet fogas ordentligt innan älgkontakt. Tro mig, många timmar har det blivit.
Släppet kom i en äldre skog, fattig på mat och där älgen sällan uppenbaras under sitt fodersök eller idisslandes under natt/dagvila.

Sökturer denna morgon var omkring 8-15 minuter, dovt ljud från motorvägen som befann sig i öster, folket är påväg till sina arbeten.
En glad kille som kommer in för en klapp och några uppmuntrande ord. Ut igen och plötsligt hörs några skall. Jag hade alla tekniska apparater igång. Man skulle kunna sammankoppla mig med någon från radiotjänst som jagar licenser.

Jaha, korpen är uppe och ropar över skogen, eller kan det varit en bandhund i en närbelägen gård? Kollar pejlen och Jorm är 300 meter ut. Där finns inga gårdar eller hus.

Kikar snabbt på min gps genom lätt särade fingrar. Nu drar det väl snart i vanlig ordning och jag kommer få påbörja den långa vandringen. Utan ståndskall, Tyst och åter tyst…

Jag kan tydligt höra kon och kalvens samtal då de turas om att knäcka gren och busk under deras framfart.
Jorm verkar inte ta deras flykt på allvar, enligt elektroniken följer han inte dem. Plötsligt hörs -ohha… ohaa, ljudet närmar sig, på viltstigen rakt emot mig kommer en tjur, en större sådan med flertalet pinnar. Intill går Jorm i ståtlig fotmanér, som om tjuren var ledaren denna dag. Knäpptyst, men fin kontakt med sin fyrbenta husse. Säkert en 10:a i bedömning.

Fan, skäll för helvete! Tjuren hamna på 3-5 meter ifrån, slog omkull i sin panik över mänsklig kontakt. Allt bara for iväg, den tilltänkta julgranen blev dessutom kaffeved i manövern, hunden va borta, älgen också. Allt va bara skit och tråkigt tyst.

Efter en flyktsträcka på 800 meter blev det stopp, ja pejlen visade stopp. Tyst. Jag var osäker på vad hunden gjorde, efter 30 minuter visslar jag på Jorm, han kommer inte, jag går dit, drar mig fram som en snarlik Tarzan (Läs något mindre tränad)

Jag kommer fram till platsen där gps’en visar sträcken på displayen, som ett barn kunde lika gärna kunde ha ritat.
Där är tjuren, där är ko och kalv. I mitten sitter Jorm. Det ser ut som om han kollar på en tennismatch. Jorm blir svinglad att jag också har löst biljett till samma match. Han kommer direkt och vill både pussas och kramas…

Jag kan inte annat än att le åt situationen, vilket jag fått som uppmaning av mina instruktörer att prova då och då i min yrkes -hundträning. Utan snus då kanske?

Okej, förarstöd. du behöver lite uppbackning från mig. Det skall du få!
Klappar om och Jorm springer in på matchplanen igen, det spelas flitigt och Jorm vet inte riktigt var han skall rikta blicken. Älgarna blir varse mig och mossan flyger genom luften. Inga skall, tyst. Allt borta igen.
Jag sätter mig på huk, går igenom alla lektioner genom livet. Va är det som är fel!? Han älskar dem, han finner dem, jagar dem och förföljer dem. Varför skäller han inte?!

Återigen ritas kluddet upp på displayen, 1 km bort. Ett sanisurium av streck på liten yta. Jorm verkar valla in dem på liten yta. Han är hos dem. Men tyst…

Jag traskar, jag ger mig inte. Jag skall stötta honom för allt han är värd. Det är vi som jagar. Vi är ett team, ett ekipage och vi skall lyckas! Väl framme på plats är matchen igång. Vänster, höger upp och ner. Kondition och spänst har vi fina poäng på. Jorm kommer in, svinglad. Är du här igen signalerar han med både tunga och nos och välter omkull mig.

Jag klappar om, håller honom runt bröstkorgen. Han vill gå till älgarna, jag håller emot. Klappar honom hastigare på bröstkorgen. Ger honom så mycket boost det bara går utan att stöta älgarna. Jorm flåsar, han rycker och kränger med kroppen, släpp mig!

Jag släpper och Jorm drar som ett skott, nu får jag backa undan, Jorm vet nu att jag är med honom, nu är det vi. Jävlar, kom igen nu kompis…

Ett skall, tyst, en serie skall, kort uppehåll och sen lossnade det. Innan tiden passerat 5 minuter, låg Jorm på 80-85 skall/minut. Han uppträder lugnt, mestadels bakom den älg han skäller på. Jag iakttar på håll. Efter 30 minuter försöker tjuren lämna arenan. Jorm jobbar tillbaka honom mot ko och kalv. En timma går, fullt ös. Jag är grymt glad, Äntligen, trägen vinner.

Film Första ståndskallet

Efter någon timma till smyger jag fram, sätter mig bakom rotvältan som skiljer mig från ståndplatsen. Jorm kommer in, jag klappar om honom och kopplar upp. En sista knuff på älgarna gör vi tillsammans, allt för att stärka banden till den jakt vi båda älskar.

Film Knyta starka band

Vi gick ut denna morgon med en förhoppning om att kanske är det idag det sker, kanske trillar poletten ner och vi knyter starka band kring jakten. Vi gick hem ihop som segrare och jag ser mycket ljust på vår framtid ihop. Allt handlar om ett gemensamt lärande där man står upp för varandra och tillsammans delar på vinst och förlust.

Skjut när det bjuds
/Kristofer Magnusson