Den ödsliga timmen har slagit fast, att säsongens sista löshundsjakt är förbi. Åtminstone för egen del. Månader av förberedelser har tagit ut sitt värde. Ett äventyr som tog fart hösten 2016 har nu berättat de sista raderna. Nu kan jag gå igenom de minnesvärda dagarna och slipa mina detaljer inför kommande tider.

Varje år kommer slutet lika plötsligt. Man är väl förbered för starten, men alltid lika förlorad när jakthornet blåser farväl.
Jag kan såhär långt tillskriva året som ärofyllt. Jag är mycket tacksam för de vilt jag fått, för hur min hund har presterat. Jag är också mycket tacksam för nya och fina vänskapsband som jakten givit mig. Ni är många och jag hoppas ni vet vilka ni är.

Att vara jägare kan beskrivas på så skilda vis. Jakten flödar vilt omkring oss, på olika sociala forum. Där får man kan ta del av andra människors glädje och där jakter beskrivs som om de vore utskurna med skalpell. Människors träffsäkerhet och självförtroende inför sin berättarlust svalnar endast när knappen trycks in och skärmen blivit svart.

När jag läser alla dessa olika minnesrika dagar, så kan jag också utläsa den enorma glädje människor delar med varandra. Där prestige istället omvandlas till kamratskap. Där betyder inte längre vardagen någonting. I jaktens isolerade värld kan den generösa kamratskapen betyda allt. Vid samling inför årets första älgjaktsmorgon, då står jägare uppradade, en efter en, strimmor av transparent utandningsluft virvlar i någons strålkastarljus, det vittnar om höstens annalkande kyla. Det är något speciellt att få ta del av alla människors förberedelser och förväntan.

Lika speciellt är det att få lyssna till de jakter som med fördel berättas vid de olika lägereldarna. Gamla som unga, kvinnor som män. När någon berättar sitt livs ögonblick, då lyssnar alla, med respekt och med förståelse över de situationer som kan uppstå under jakt.

Jag vill särskilt lyfta en händelse som jag tycker speglar det fina med jakten. Berättelsen utspelades vid en tid som räknas några år tillbaka. Det var december och kylan bet tag i de allra flesta. En stövare ropar i skogen, jakten är igång. Någon annan ropar fruset över radion. Sture har fått upp en räv. De vita fingertopparna runt om börjar anta en rödare nyans. En ung kille, helt ny i jaktens omslutande värld. Med sina pappas första side by side i hand, tilldelades han självfallet det pass där räven så många gånger tidigare smugit ut. Med på passet stod hans far och stolt iakttog sin sons ärvda intresse.

En ung kille som försynt men med spänning i blicken lyssnade ihärdigt inför passutsättning. En kille som då och då tittade på sin far och nickade omsorgsfullt att han förstått budskapen som utdelades från jaktledaren. Själv stod jag med ett småleende och såg en ung kille påväg in i ett livslångt intresse. Förmodligen påpälsad av en orolig mamma och en nedpackad matsäck som säkerligen innehöll varm choklad och andra godsaker.

Snön började falla, vinden tilltog och drev upp änglar från trädkronor omkring. Frusna blickar letar nyanser i skogsbrynen. Hundskall ekar bland frusen mark och höga berg. En smäll hörs, en smäll till. Sture skäller fortfarande och jag inväntar tystnaden som vittnar om träff. På radion meddelas det från en upprymd far att det ligger en vacker räv.

Vid återsamling kommer pojkens far, deras pass var några hagelskott bort. Han skrattar och berättar stolt att pojken skjutit sitt första vilt. Hundföraren ropade in sin hund. Pojken var kvar på passet med sin räv. Han ville envist dra ut den själv och stilla sig i all uppståndelse, därtill anslog han att komma ensam ut med sin fångst. Något som visserligen tog lite tid. Hans far förstod, tog de bådas gevär och gick i förväg.

Då alla samlats kan vi på håll se en numera ung man komma dragandes på något i skogskanten. Den tjocka mössan han bar var nu intryckt under jackan. -jaha, en rejäl räv han skjutit nämnde någon, -Grabben verkar varm sa en annan och skrattade.

Då han närmade sig samlingen började de äldre gnugga glasögonen mot de stickade halsdukarna. En ung kille, som kämpat för de stora striderna hade nu tagit ur sin räv. Vilt man skjutit tar man omhand hade han blivit lärd vid de jakter han fått följa med på… Han hade tagit sin far på orden och ville visa att han minsann var en jägare att räkna med.
Det blev en alldeles underbar fika, där beröm och skratt utdelades i vänstervarv. Sällan man ser en urtagen räv ropar jaktledaren glatt och höjde kaffemuggen i en beundrande gest.

Med den historien vill jag avsluta med att poängtera att jakten är mycket betydelsefull. Den förstärker och berikar oss. Den tillför oss ro och glädje. Jakten ger oss förståelse för naturen och därigenom en respekt och omsorg för allt vilt. Det är genom jakten, ”jakten i goda vänners lag” som ger lärdomar och som knyter starka vänskapsband inför framtiden. Gammal som ung. Kvinna som man.

Skjut när det bjuds!