Holmen skog ställer upp årligen med att ge förutsättning och tar fram mark till en jakt för tjejer/kvinnor som Jagiska håller i. I höstas var vi på en ny mark för oss, området heter Dalsvallen som gränsar mot Sonfjället, en otroligt vacker mark.

Detta är en utmaning med ny mark, jag åker dit en dag innan och försöker skapa mig en bild av hur marken ser ut. En pintjur passerar vägen när jag bara kommit en bit in i området, det här känns bra tänkte jag.
På kvällen ansluter min vän Sophie, och vi tar ett glas vin och lite mat medan vi kollar kartor och lägger in marken på Wehunt för att förenkla för alla deltagare.

Tidig morgon, jag och Sophie tar leden upp mot Sonfjället tillsammans med hundarna, vi stannar vid de sista fjällbjörkarna, vi tar en paus och beskådar naturen och livet omkring oss. Otroligt vacker miljö för oss som kommer söder ifrån.

När vi är åter till våra stugor börjar deltagarna ramla in och det är en sådan där stämning man inte kan sätta ord på, men den är fantastisk. Alla är förväntansfulla och glada att se varandra, gamla som nya ansikten.
Jag går igenom hur morgondagens jakt skall läggas upp, vi äter sovas som Helena har med sig, vid elden inmundigas denna maträtt av kvalité.
På morgonen är alla klara långt innan samlingstid och vi är tidigt ute på pass. Jag bandar med min hund och går upp mot Sonfjället för att släppa vid fjällbjörkarna. Nere i dalen ligger dimman kvar, där övriga deltagare sitter på pass. Solen är påväg upp och snart är sikten klar. Känner mig som världens lyckligaste och rikaste människa när jag blickar ut över landskapet som omger vår jakt.

Detta livet är fantastiskt och man känner en sådan total frihet från den annars så hektiska vardagen.


När jag släpper hunden så kommer ett upptag ganska så omgående, tystnaden bryts. Jakten är igång. En ensam älg kommer på långt avstånd och i världens fart. Älgen är påväg ner mot dalen med min hund tyst bakom. Älgen hade koll på de närmsta passen och smet ut. Typiskt.

Dagarna går och vi försöker med olika hundar men har enbart korta upptag sen blir det sken på älgar som har koll på vart vi sitter, eller har vi inte valt rätt pass? Detta är en utmaning, man har inte en aning om man tänker rätt? Älgen tänker i alla fall rätt hela tiden.

Kvällen innan sista dagen så går jag ut med hundarna och tjejerna ha lagt sig. När jag kommer åter sitter min närmsta vän Karin på verandan, hon är lite som jag, grubblar över varför vi inte lyckas. September är septemer och det är tydligt att vi inte har det riktiga hundmaterialet för denna mark, men någon älg borde vi kunna få stopp på, åtminstone få lite mer skällning på älgarna. Karin och jag åkte en vända tidigare på dagen och jag fotograferade då ett pass och säger här, här måste det sitta någon.


Sista dagen och vi släpper tre olika hundar från olika platser. Det blir ett upptag och det står en kortare stund för att sen återigen skena ner mot dalen. Eva som är med oss för första gången sitter på passet jag fotade dagen innan. Ett skott hörs från dalen, det eftersläntade ljudet från knallen rullar över bergen. Yes!! hoppas det har gått bra hann jag tänka i all eufori. Jag kommer fram till Eva som berättar att hon har skjutit på en tjur, en tjur som också är hennes första älg. Så mycket glädje, puls och adrenalin. Jakten får verkligen fyr på kroppen.

Jag tar min unghund Fjälla och vi spårar längs en stig som öppnar upp sig mot en myr.
Där ligger den, Evas förta älg. Jag kramar om och gratulerar en otroligt lycklig Eva.
Det blev en älg tillslut och vi samlas runt nedslagsplatsen. Det är ett fantastiskt gäng dessa tjejer och jag är lyckligt lottad att vi får dela vårt intresse tillsammans.

Stort tack Anders Lindkvist och Holmen skog för att ni återigen gör detta möjligt för oss.

I jakten, för jakten
Josefin Wallin