När min älskade Mor fyllde 58 bestämde vi barn att vi skulle ge henne denna upplevelse i present, att följa med upp på Sveriges högsta topp, Kebnekaise.

Mamma, Malin och Linus!

Jag gillar att vandra, men känns mer meningsfullt att ha med sig en hund. Jag visste inte alls hur vandringen skulle vara, men fick till mig att det var ganska tufft för hundar att gå upp för fjället. Kebnekaise är helt klar bara sten och det finns ingen upptrampad led. Detta sliter mycket på tassarna och många rekommenderade att man bör ha med sig hundskor. Jag valde att ta med fjälla, hon är lätt i kroppen och följsam. Man skall inte ha med en hund som drar i kopplet, alldeles för tuff träng för det, med klippblock och avstånd mellan stenarna.

Fjälla hade jag i koppel fram till de tuffare partierna, sen hade jag henne lös på resten av vägen upp. Vi gick på natten för att slippa regnet och vi var ensaman om att gå då. Fjälla kände av vart leden gick men valde egna vägar i närheten som passa henne bättre. Detta räddade hennes tassar och fysik.

Fjälla låg lite före oss och man kunde blicka upp på en jämthund som satt fint väntandes på en sten med omsorgsfull blick. När vi kom till snöpartier tog valpbeteendet in och hon gjorde rusher och rullade i snön.

Väl uppe på topp och in i toppstugan fick Fjälla färskfoder, vatten fanns hela tiden efter vägen så inget man behöver släpa på. Fjälla åt sin mat och jag tog upp henne i knät och lutade mig bakåt. Hon somnade direkt och var väldigt trött. Vi gjord bara en kort paus för att inte bli stela, det var fuktigt och kallt ute.

Nu börjar den riktiga utmaningen, att gå ner igen. Detta påfrestar på knän på oss människor men var märkbart att även Fjälla hade det mer ansträngande. Titta på tassarna och fanns inte en skråma på dem. Mitt vandringssällskap fick det tuffare ner och jag och Fjälla blev kalla och stela när vi väntade in övriga samt att hunden satt nästan och somnade när vi stanna. Jag beslutade mig istället för att ta mig ner snabbt för att korta ner tiden för oss båda.

Här får jag någon form av djurisk känsla i mig, jag och fjälla springer ner. Vi fick ny energi och blev starka tillsammans, hon springer piggt vid min sida och passerar forsar med högt intresse, som hon älskade vatten.

Längre ner börjar vi möta vandrare som tänkt gå upp över dagen. Fjälla regerar knappt utan utan springer bara vid min sida, smidig som en bergsget. Jag känner mig lycklig och fascinerad över min fyrbenta vän ”Fjälla på Fjället”.

För att ta sig upp på Fjället passerar men även större forsar och det är hängbroar över med gallerplåt. Här finns det en risk för att hunden är rädd och kan fastna med klor och kan skada sig. Jag valde därför att bära Fjälla på ryggen för att inte äventyra något, men på vägen ner gick hon över själv.

Väl framme vid fjällstationen så blev det en väntan på dem andra som låg timmar bakom. Fjällstationen har hundanpassat på vissa rum men vi hade inget bokat på vägen hem. Frågade om det fanns något utrymme att vistas i, detta för att hon inte skulle behöva sitta ute och bli stel. Efter fjällstationen måste vi ner till nikkalukta, och det är ytterligare några timmars vandring, det orkade varken jag eller Fjälla,

Det fanns inget anpassat rum för mig och fjälla, min fina hund satt och sov nickandes med huvudet och frös. Detta går inte tänkte jag, så när ingen såg smög vi in i ett torkrum fullt med grejer från andra vandrare, vi åla oss under alla kläder och la oss i hörnet av rummet. Där somna vi i säkert en timme tätt intill varandra.

Sista biten gick vi i samlad tur och aldrig sett min familjemedlemmar eller en hund så trött. Gjorde korta stopp ofta för att hinna och alla somnade direkt.

Vi åkte båt en bit ner för att korta ner vandringen och Fjälla hoppa på båten som om att hon bytt namn till Skipper. Hon trängde sig förbi människor och barn, där satt även några andra hundar i knät på några passagerare.   Strax intill fören kura hon ihop sig som en räv och stänger av omvärlden helt och sover tungt. Tittar på henne stolt i denna röriga miljö och tänker att nu är hon otroligt trött min lilla Fjälla.

Vi avslutar denna resa med ett stopp i skogarna utanför Sveg, där vilar vi upp oss och reflekterar över det mäktiga berget vi besteg natten innan.

Jag är så otroligt glad att jag gjorde detta med min älskade familj och Fjälla, jag är mäkta imponerade av er alla!

Jag rekommenderar på ett sätt att ta med hund men ändå inte, det är tuff vandring och i år har man varit uppe med helikopter över 70 gånger och hämtat vandrare som inte vet vad de gett sig in på. Går man med en hund så riskerar man att överanstränga knäna samt att man kan bryta sig vid ryck, även hunden kan skadad av snabba riktningsförändringar. Kan du inte ha den lös så den följer koppeltvångs lagen, då rekommenderar jag en lina och sele. Hunden bör vara i väldigt god kondition, lätt , smidig och följsam samt vara miljöstark. Miljön är stenhård för såväl människa som hund.

 

/Josefin Wallin