Astrid eller ”Ilskan” som jag kallar henne ibland, är en hund som har vissa negativa sidor som kanske varit avgörande för många om detta är en jakthund man borde behålla.

För mig är hon en kanonhund idag! Speciellt i eftersök, men nu även i jakten så är hon optimal på dom markerna jag jagar på här hemma och hon har verkligen utvecklats.

Men, hon är bytesmedveten, och en osäker hund i möte med en främmande jägare i skogen.

Jag var helt övertygad i början om att jag skulle vara tvungen att ta bort henne eller omplacera ”flytta problemet vidare”. Men mitt hjärta sa ifrån och jag har aldrig själv haft problem med Astrid, då jag kunnat läsa av henne och hon mig.

Många jägare har säkert åsikter om att man har en hund som vaktar vilt, men vänta till den dagen ni står i situationen själv. Hon vaktar inte mot alla och det kan man fråga sig varför?

Det finns säkert ett flera tankar och idéer i detta ämne men väljer själv att inte gå in på det i detta inlägg, men ni får gärna kommentera och ha en dialog vidare.

Vill mest med detta inlägg ge er en tankeställare hur vi bemöter andras hundar, i samband med vilt. Lätt att man inte har en ”Ilskna” i skogen men skapar en sådan individ vid ett felaktigt bemötande.

Astrid har idag utvecklats till en fantastisk hund och jag jagar idag ihop med människor som väljer att gå fram till henne för man vet hur hon ska bemötas utan problem eller avstår.

Älskar min Ilskna!